ingridwi

Snällast och vackrast i världen! Lovis bland blommorna vid torpet i skogen, våran favoritplats.

Min gamla vän och tävlingskamrat Lovis har flyttat ifrån mig och är numera en stjärna på himlen. I fredags eftermiddag lämnade hon mig. Hon hade varit dålig några dagar och jag insåg att jag måste ta det värsta, men ack så nödvändiga beslutet. Lugnt och stilla somnade hon på kökssoffan med huvudet i mitt knä efter att ha ätit ett antal bitar leverpastej.
Så tungt och sorgligt men ändå skönt att hon fick somna in på det sätt jag önskade, hemma på älsklingsplatsen i lugn och ro. Brorsan Oskar åkte i förväg förra fredan och förhoppningsvis kör dom sina spring-i-kapp-race bland molnen nu, precis som dom gjort hela sitt liv. Dom två syskonen blev dryga 15 år gamla och fick vara hundar hela sitt liv utan sjukdomar och krämpor.

Lovis fick ett bra liv med mycket roligt och mycket kärlek. Hon fick vara frisk hela sitt 15-åriga liv och besökte bara veterinären för vaccinationer.Och mycket glädje skänkte hon mig genom att vara den snällaste, underbaraste hundkompis man kan önska sig! Hon tyckte alltid att det var roligt att jobba och vara tillsammans med mig oavsett om det gällde agility, lydnad eller bara en skogspromenad. Vi lyckades skrapa ihop LP i alla lydnadsklasserna upp till och med Elit. Hon tyckte faktiskt att lydnaden var rolig! Tänk er en hund som gick med svansen glatt viftande genom ett helt elitlydnadsprogram! I agilty var vi med på flera SM. Vi kom 3:a 2 gånger med laget Svart Krut där också Oskar var med och vårt bästa individuella SM-resultat fick vi vid 11 års ålder då vi kom 6:a. 

Lovis var alltid snäll med folk och hundar och muckade aldrig gräl. Vilda, Hedvig och Lin fick flytta in hos oss utan  bråk. Dom flesta hundarna var faktiskt välkomna in till Lovis och hälsades oftast med en slick i mungipan. Alla människor fick också komma in, fast dom behövde lite utskällning först. Och var det så att någon lockade med en korvbit så följde hon glatt med. Hon var en ständigt hungrig hund och vem som helst kunde få prova på att köra agility med henne bara dom hade rätt sorts godis.


Sista promenaden till torpet i skogen mitt på dagen på fredag.


På väg hem...


Sen hade vi en mysstund på altanen och pratade gamla minnen. När man är dryga 15 år gammal får man vara så här grå om nosen.

Det är alltid tungt när en god vän går ur tiden men det är ändå en tröst att ha alla de goda minnen som Lovis givit mig genom åren. En bättre vän och lekkamrat skulle jag aldrig ha kunnat önska mig! Och den allra största blinkande stjärnan på himlen är hon, det vet jag!

Mera dramatik har det varit i veckan. I tisdags opererades Hedvig för att ta bort juvertumören. Första natten vaknade jag en gång i halvtimmen och trodde att hon hade dött varje gång, men det hade hon tack och lov inte. Allt gick enligt planerna, hon mår efter omständigheterna bra och såret läker som det ska. En liten tuffing är hon när det gäller såna saker. Men det är inte jag...

Gittan kom hit i tisdags kväll och hjälpte mig att valla fåren med Tito för att se om dom var vallningsbara. Det gick fint, Tito och Gittan är ju ett duktigt vallningspar. Tackorna skötte sig bra och Bell fick också känna på dom en stund. Sen fick Linelutten prova och det gick också riktigt bra. Så nu ska vi börja träna på allvar. Hedvig får ju vänta ett par veckor men Lin och jag ska öva ordentligt är det tänkt.



   

AnnaKarin och jag har varit i Sveg och haft kurs i helgen. 31 mm regn har fallit och vi var inte torra en sekund på hela helgen. Bara när vi befann oss inomhus förstås. Men det var tålmodiga och glada kursdeltagare och helgen blev ändå lyckad. Men det var väldigt skönt att komma hem, ta en dusch, äta en god laxmiddag med ett par glas vin och bli varm och torr! Och nu tror jag att jag behöver sova!

Lin, mitt lilla framtidshopp får avsluta dagens blogg...


Var rädda om era hund- och människovänner!