ingridwi

Lovis på promenad i januari 2009. Foto Harriet Ingholm

Tänk att det är 15 år sen hon flyttade in! Hon föddes på Frösön, hemma hos Mona. Mamma hette Freja och var blandis mellan Bearded collie och New Foundlandshund. Pappa hette Fisen och var enligt uppfödaren "absolut en bordercollie..." Men stamtavlan hade han visst tappat bort. Nåja, han betedde sig som en BC så han fick gälla som det. Alltså blev Lovis en Border-Beardis-Njuffe. Hon hade 4 syskon, ett av dom flyttade till AnnaKarin i Mo. Oskar fick han heta. Hon skulle ha en hund till sina barn. Jo, hej du! Dom hade väl tur om dom fick träffa hunden nån gång ibland...

Det var ju nämligen så att jag skulle ha Lovis till att tävla agility. Hon skulle lära sig att ta alla kontaktfält som jag aldrig hade lyckats få hennes far Fisen att ta. Och då lyckades jag övertala AnnaKarin att hon också måste börja träna agility med Oskar. Och det gjorde hon.

Vi började också att träna lydnad med hundarna, för här skulle tränas och tävlas minsann! Nåja, lydnaden höll vi väl på med ett tag i alla fall. Oskar tog LP i 1:an och 2:an om jag minns rätt. Lovis och jag tog LP i alla 4 klasserna (1-elit), vilket väl borde motsvara lydnadschampion ungefär. Sen tröttnade vi. 

Men agilityn fortsatte vi minsann med. På den tiden fick man starta i Startklass när hunden var 12 månader. Och det gjorde vi. Den första tävlingen var i Ljusdal om jag inte minns fel. Både Lovis och Oskar vägrade ut sej i platta tunneln för den var mörkgrön...Våran var gul. Och ändå var vi helt säkra på att vi skulle fortsätta tävla!

Lovis vann sin första tävling i Bollnäs. Oj, vad jag var lycklig!  Man tävlade i Start-, Debutant- Öppen- och Segrarklass. Start och Debutant var dom första man fick vara med i. Startklassen hade inga balanshinder. När man vunnit en startklass fick man inte tävla mer i den utan då fick man börja tävla i Öppenklassen istället. Sen kommer jag inte ihåg hur det var med uppflyttningarna men jag tror att man skulle ha vunnit en debutant och en öppen, eller så var det 2 debutant för att få börja tävla i Segrarklass. Fast för att få tävla i högre klass än Start måste hunden vara 18 månader. Ja, ja det har hänt en del på 15 år...

Lovis agilitykarriär blev i alla fall ganska så lyckad. Hon var väldigt snabb redan från början, och så småningom blev hon också ganska säker. Kontaktfälten var hon bra på och på slalom var hon suverän. Hon tog slalom från vilken vinkel som helst och slarvade ytterst sällan med pinnarna. Såvida inte jag var där och petade förstås. Och i perioder kunde hon också sitta kvar i starten...men de senare åren la vi ner den träningen. Inget bra förstås men så fick det vara.


SM 2005. Fotona tagna av Lisbeth Andersson.

   

När hon var 7 år låg hon 7:a på Årets Agilityhundlistan. Tillsammans med laget Svart Krut (Lovis, Oskar, Acke och Cilla) tog vi bronsmedalj på SM två ggr. Och 2005 kom vi 6:a på individuella SM i Borås. Då var Lovis 11 år och efter att ha kommit 3:a på sin sista tävling i Östersund i september, fick hon gå i pension. Fortfarande pigg och i bra form. Anita Axelsson sa till mig en gång att Lovis nog var den hund som hade räddat sin förare flest gånger på banan... Jag tror att hon menade att Lovis var väldigt bra på att göra rätt fast jag gjorde fel saker. Fast jag måste ju ha gjort rätt ibland också, eller hur?!


Lovis hemma på banan i Åsmundgården sommaren 2006. Foto Johanna.

I alla fall så lyckades hon med det som jag önskade, nämligen bli en duktig agilityhund som faktiskt kunde vinna nån gång emellanåt. Och det gjorde hon både nu och då. Vinna eller försvinna var väl lite av en devis för oss... Ett av mina bästa minnen från karriären är från Gränna. En kväll i solnedgången på prisutdelningen fick Lovis och jag kliva högst upp på prispallen och nedanför oss på 2:a och 3:e plats stod Jenny Damm och Jörgen Tellqvist... Det ni! :-))


Lovis och Johanna för några år sedan.

Hon har alltid varit en snäll och vänlig hund som gått ihop med nästan alla hundar. Hon har aldrig mopsat upp sej eller varit stöddig eller vaktig. Hon har varit rätt så ointresserad av människor som hon inte känner. Ganska skällig har hon altid varit både på banan och hemma. Det skyller vi på den lilla delen beardis...;-))
När vi har tävlat och tränat har hon alltid gjort sitt bästa och alltid med glädje. Allt som hon fått göra har varit roligt. När vi tävlade lydnad kunde hon göra ett helt lydnadsprogram i elitklass och vifta på svansen genom hela programmet. Inte en enda platsliggning missade hon, och hon viftade alltid på svansen när jag var på väg tillbaka till henne.

Idag har Marita, jag och alla hundarna som vanligt varit på en 7 kilometerspromenad. När jag vände mig om och tittade efter Lovis som stannat och snuffat på nåt, så kom hon galopperande efter oss. Marita såg henne komma springande och sa - "Men tänk att hon är över 100 hundår, och så pigg!" Och visst är hon pigg för sin ålder, men hörseln är i stort sett obefintlig och synen börjar nog också svikta lite. De senaste veckorna tycker jag mig ha märkt att den har försämrats en del. Jag tror att Lovis har hållit sig frisk i kroppen för att hon alltid har varit igång och i god kondition. Trots att hon tävlat i 10 år så har hon aldrig varit skadad eller halt. Hon kastrerades vid 3 års ålder och har därför heller aldrig haft problem med löp, juvertumörer eller sånt. Men nu märks det att hon är gammal. Hon hoppar fortfarande in i bilen och upp på soffan, men ibland missbedömer hon höjden. Och bakänden är lite svajig på hala underlag. Hon sover mest hela tiden när hon är inne, men när hon märker att det händer något, matdags eller promenad, så far hon upp från liggande till springande utan någon stelhet. Vi tar en dag i taget nu och hoppas på att hon får vara frisk resten av sitt liv...

Så ett stort GRATTIS till Lovis och Oskar idag! Tänk så mycket roligt vi har varit med om tack vare dom fina hundarna! Eller hur AnnaKarin?

Nu ska Lovis få sin födelsedagspresent. Vad det blir? Jo, ett gott och väldoftande tuggben. Ätbart är bäst, tycker en alltid hungrig Lovis!